För sex år sedan skrev jag en längre text om sörmländsk äppelmust. Jag fascinerades över hur många svenska äppelsorter som fanns, och hur olika de kunde smaka beroende på var de odlades, när de skördades och hur de togs hand om. Den svenska hantverksmusten hade precis slagit igenom på bred front och det var inte bara på Österlen som pressarna gick varma. Strax utanför Umeå, i Brännland närmare bestämt, hade Andreas Sundgren gått från klarhet till klarhet i sin produktion av iscider. Den sötsyrliga Nektarin hade redan vunnit internationella priser och det siades om att den här äppelversionen av ”ice wine” kanske var vägen framåt för svensk cider. För vad var egentligen svensk cider?
Den första svenska cidern som blev populär på 1950-talet var en söt kolsyrad läsk gjord på äpplen med en alkoholhalt på 2,25 % och såldes i matvaruhandeln. Innan dess fanns det även en nästintill alkoholfri dryck som kallades cider som bestod av äppelvin utspätt med kolsyrat vatten. Men det var först på 1990-talet då bryggerierna Kopparbergs och Rekorderlig (Åbro) introducerade en typ cider – eller alkoläsk, som konceptet kallas idag – som slog igenom på bred front. Eftersom skattesatserna för blanddryck som baserades på sprit var högre än de som baserades på jäst äppelmust blev det även en ekonomisk vinst.
I andra länder såsom Frankrike, Spanien och England finns sedan länge en stark ciderkultur. Här har cidern alltid gjorts på hundra procent äpple eller päron, och de finns också tydliga stilar som styrs äppelsorter, klimat och tillverkningstraditioner. Att så sent som i mitten av 10-talet försöka så ett frö till en svensk ciderkultur var med andra ord inte så lätt. Men äpplena fanns ju. Och intresset för att ta hand om dem. Föreningen Ciderfrämjandet startades 2013 och blev drivande i att få äppelmustmakare att steget vidare och bli cidermakare. En annan viktig aktör var företaget Riktig cider som både importerade utländsk hantverkscider av hög kvalitet och drev på frågan om hur en svensk cider skulle kunna smaka. Och – framför allt – att den skulle bestå av 100 procent äpple eller päron.
Tillsammans med Spritmuseum i Stockholm gjorde de för fem år sedan gemensam sak och drog i gång cider-SM. I tre av dessa spännande tävlingar har jag suttit med i juryn. Antalet inskickade bidrag har stadigt stigit för varje år och kvaliteten har ökat lavinartat, vilket rimmar väl med den senaste Dryckesbranschenrapporten. Cider är den kategori av alkoholhaltiga drycker som vuxit snabbast de senaste åren. Under pandemin skedde en tillväxt av registrerade tillverkare på 15 procent utspritt i 17 av Sveriges 21 län.
Bredden på producenter var också tydlig i Cider-SM 2021. Det var också uppenbart att de så kallade ”aspiranterna”, det vill säga amatörklassen, numera håller jämna steg med de mer etablerade producenterna. Vissa av dem har faktiskt gjort resan från hemmapulare till kommersiella aktörer under samma period och idag ses tillverkare som Pomologik (Strängnäs) och Fruktstereo (Malmö) inte längre som några uppstickare. Tillsammans med nykomlingar som Brutes, Drömdalens, Glömda Äpplen och Klövsjö Gårdsbryggeri utgör de en ny våg av svensk cider vi aldrig sett maken till.
Lördag 20 november bjuds det för tredje året i rad in till dryckesfestivalen ”Avskalat” där cidern tar allt större plats. En perfekt träffpunkt för dig som vill ta tempen på svensk hantverkscider, känna hur den smakar och se efter var den är på väg. För även om jag själv gärna skulle vilja ringa in hur svensk cider egentligen smakar, har jag på känn att vi behöva vänta ytterligare några år.
/Alf Tumble
